Inte mycket va? Visst fick jag umgås med mina underbara barn. Göra alla vardagssysslor som vilken dag som helst. Slampan passade på att gå ut, en söndag när hon skulle jobba dagen efter, kom hem klockan 03 full som ett ägg. Resulterade självklart i att hon inte kom ur sängen på morgonen, vilket i sin tur resulterade i att jag skulle ha blivit notoriskt sen till jobbet, om jag hade gått dit. Nu gjorde jag inte det, för sonen höll mig vaken hela natten...han och delvis hon... Men snart så, bara flytten e avklarad blir det något annat... Svårt att hålla masken... Jävla skit liv jag lever just nu. 

Ute, höst innan. Höst i hjärta, höst i sinne. Ledsen, arg och bitter. Faan, livet skulle inte bli så här. Hon har faan förstört min tro på lycka och på tjejer i allmänhet. Så Jävla genomfalsk. Och henne har man barn med. Äkta kärlek, existerar det alls? Kommer jag någonsin att kunna älska igen? Massa frågor, inga svar. Allt är svart.

Kan man nog kalla mig för, eller bara extremt osjälvisk. Även om jag trodde det (eller ville tro), så slutade det aldrig i april. Vi är i flyttagen, ingen bra tidpunkt, men det finns å andra sidan ingen bra tidpunkt... Hon blånekar som vanligt. Fast jag vet vad som hänt. På ARBETSTID.Jaja, bara att inse att man är tillsammans med en slampa. Borde förstått det för länge sen bara.Just nu vill jag bara hämnas, helt irrationellt kanske, men jag bara måste! Någon som har lust? ;-)

Mår så oerhört dåligt just nu. Vet inte hur allt ska bli. Det är bara pajkastning och hårda ord just nu. Mina fina barn, vad ska det bli av oss?

Ni lever just nu i lycklig ovetskap, Pappa älskar er så...

Vår värld rasar samman, men vi måste hitta ett sätt att komma ur det här starkare och utan att sluta tro på kärleken.

Ni är det finaste som finns.

Allting kommer tillbaka, vi har nått punkten som det inte finns någon återvändo ifrån.

Hon skyller på mig som vanligt.

Vi borde ha separerat för länge sen egentligen, men det känns så hemskt. Mina små barn, vad ska det bli av oss?

Vi fick i alla fall en sista trevlig kväll ute, försökte lägga våre bekymmer åt sidan för en kväll, jag vet inte om hon bara låtsades eller om hon var genuint glad. Trevligt hade vi i alla fall. Tills vi kom hem.

Hon säger blankt nej till att flytta. Det får JAG göra säger hon. Skulle inte tro det.

Hon måste komma till insikt och sluta förneka vad det är hon håller på med.

Visst, jag har många fel och brister, vem har inte det? Men INGENTING jag gjort gör att jag förtjänar att bli behandlad så här.

Jag måste tänka på mig själv för EN jävla gångs skull, jag kan inte ha det så här.

Jag kan inte äta, magen känns bara som ett stort hål. 

Varför, VARFÖR? 

Jag ser henne inte, jag gör ingenting för henne, BULLSHIT!

Men läker den alla sår?

Inte vet jag. I alla fall inte än.

Vi lever tillsammans fortfarande, men visst finns det fortfarande frågetecken.

Jag vet inte om jag någonsin kommer lita på henne till 100% igen.

Livet går vidare och det känns som vi ser varandra och försöker underlätta vardagen mer för varandra än vad vi gjorde tidigare.

Hon har också slutat med sina sms, hade hon inte gjort det så hade historien slutat annorlunda, det är då ett som är säkert.

Nu när det inte längre är pågående, blir nog bloggen inte så kul längre, men jag kommer fortsätta att skriva lite då och då.

Snart dax att gå hem...

Mitt i julstöket. Mina frågor blev väl till slut för många och för jobbiga.

Hon sa att allt jag misstänkte var sant. Att hon var en dålig människa som jag inte kunde lite på. Hon var 2 sekunder från att lämna mig. Hon fick se mig arg, rejält arg. 

Dagen efter ändra hon sig lite. Dom har kysst varandra, 1 gång och inte mer.

Hur ska jag kunna tro på det efter alla lögner, och efter det tidigare erkännandet?

Känner mig arg, sviken, sårad och har en stor klump i magen.

Hur går man vidare?

Och vi hade det faktiskt ganska trevligt.

Firade jul med min familj, hela familjen var ganska trötta och vi åkte hemåt vid 23-tiden.

Hon kunde ju självklart inte låta bli att smsa honon ens på självaste julafton.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska tro på av alla hennes förklaringar.

Och det svider fortfarande rejält i hjärtat. Om hon bara kunde sluta ha kontakt med honom så finns det i alla fall en chans för oss att gå vidare från det här.

Nu får framtiden utvisa hur vår familj ska se ut.

Jag vet bara att jag inte orkar med flera lögner, dom hör inte hemma i ett förhållande!